Intressant med dessa perspektiv. Det verkar som att jag ofta har fallit på målsnöret just för att jag som kvinna har en sk 'manlig' stil, rak på sak och påstående och! med åsyftan till dialog (som det alltså inte alltid blir). Märkligt är att jag bland män ofta fungerar bra, upplevs fortfarande som att jag har en kvinnlig överenskommande stil, men i många kvinnliga grupper upplevs jag som tio gånger 'värre' än män med 'manlig' samtalsstil.
Har därför (framförallt) i kvinnliga grupperingar försökt ändra min stil medvetet, med resultat att jag känner mig och upplevs som osynlig istället. Det har gått så långt ibland att jag 'förvunnit' i andra sammanhang, försöker få något sagt och absolut ingen lyssnar eller tar vidare resonemanget.
Välja mellan pest eller kolera, eller finns det en tredje väg
mvh LT